Separation
Det är med både stolthet och en tår i ena ögat jag nu kan meddela att Elliot börjat sova i sitt eget rum!
Från början var det tänkt att vi bara skulle testa för att se hurvida han kanske kunde sova ännu bättre utan att behöva väckas utav Fredriks tandgnisslande, mina stånk och stön då jag vänder och vrider på mig stup i kvart och vem vet vi kanske pratar i sömnen, snarkar eller pysslar med annat i sömnen som stör vår lilltotts skönhetssömn?
Dessvärre (för min del) så sov han som en stock! Eller en däckad stock, kanske jag ska säga! Vaknar inte en endaste gång, vänder sig inte upp och ner och hit och dit och drömmer inte lika mycket mardrömmar.
SKÖNT för ER! tänker la ni men jag har separationsångest... Tvingas springa in och kolla till honom stup i ett och drömmer om att han gråter av ensamhet... Usch min bebis är stora killen nu och behöver inte mig tjugofyrasju längre! Vart tog tiden vägen?
Okej, jag är en oerhört stolt mamma som har en helt fantastisk son som ALDRIG bråkar och gnäller i onödan och tillochmed vågar sova själv redan innan sin ettårsdag men snälla klockan: SAKTA NER!
